Influensa tider

Hej mina änglar!! Vi ligger sjuka hela bunten. Har massa att blogga om. Kanske tar de i kväll puss

1944

Sitter här och diggar sabaton högt i hörlurar. Emilia är inte överförskjuts i mitt val av musik på morgonen så jag får anpassa mig lite.

Uprising live är skit bra.. lyssna på den om ni inte hört den..

Aja i dag är det fredag och jag på kryssning med mitt hjärta och hoppas att det blir bra..
den dryga resan på tre timmar närmar sig.. Ser inte alls fram i mot det men jag har sabaton med mig så det kommer nog gå ganska så fort.. Hoppas det..

jag kommer hem på Söndag men kommer nog inte orka blogga då så ni vet.. Tänkte lägga in ett inlägg på tid så är det inte jätte tomt här medan jag är borta..

Ta hand om varandra under helgen nu Lova mig det!!

De ända STÄLLET MINA TANKAR OCH ORD KAN FLYGA FRITT NU JÄVLAR

God dagens hjärte vänner eller vad man säger!!

I dag är en jäval skit dag. Rent åt helvete med den här dagen och jag känner bara att ADHD mee i talking!!!
Här är det ända stället jag kan uttrycka mina känslor.

Efter en månads tid.. eller vänta..  exakt 31 dagar sen som jag kom i kontakt med en viss "herre" på Internet.. Allt var så oskyldigt då.. de fanns lixom inget annat än en bild och ett hopp att denna här människan kanske skulle skriva tillbaka för att läst lite på hans profil.. Sen blev vi vänner på facebook och surrade vidare där om allt och inget.

Det fans inget allvar bakom det jag skrev. Allt var sant, men allvar nhhee just av den anledning till att jag verkligen inte kände mig redo för något men ville gärna ha en dejt till min födelsedags fest.  Men om sanningen ska fram så ändras det där redan på dag två. Jag började bli intresserad av killen/texten på skärmen och en kväll kunde jag verkligen inte gå in på datan fast jag lovat!! De fanns två anledningar till Milo höll på men så darrade jag som ett asplöv och bara satt och kedjerökte.. Stirrade mest bara rakt fram och Emilias pappa frågade var det var.. Jag sa jag har inget att säga jag har  inget att säga..

Tankarna gick på högvvarv"Är det värt att fortsätta prata jag kommer ju ändå bli sårad förr eller senare" "Äsch de är väl klart att han inte kommer komma hit ens att vi kommer ses jag vet ju hur jag själv är" Fan vad ska jag göra" "Vad händer i kroppen det är ju för fan bara en text och en bild ge dig" "Tänkt om det är en möööradre jag pratar med hjälp" "Nej jag har inget mer attt säga jag vill inte prata mer (för att skydda
mig själv" "Hmm en första dejt kanske inte ska ske på en fest med alkohol" "Jag ska inte träffa honom jag är inte redo det är jag inte"

Som ni kanske märker var jag liv rädd förvirrad almänt störd och gud vet vad.. Dag tre gjorde jag ett beslut att ändå se om han var inne och de var han. Jag bad om ursäkt för att jag inte kom in föregående dag och berättade delvis varför. Han blev inte sur i alla fall.. eller han sa att han inte blev sur så får hoppas att det stämmer..

Sen surrade vi vidare i massa dagar flera timmar varje kväll tills de bara var några få dagar kvar till festen.. jag drog ut på det sååå länge jag  bara kunde att fråga om han ville komma hit då som min date.. dels för att jag var liv rädd och velade fram och tillbaka hit och dit själv.  Sen hade jag tvångs tankar om att det var en mördare jag hade o göra med haha) Du säg inte att jag är löjlig det är på nätet man SKA passa sig! Och jag är ändå tjej fattar du??

Men så en kväll så när vi skulle sluta prata för dagen så frågade jag.. Och han skulle tänka på det.. dagen efter fick jag svaret att han ville träffa mig men själv första gången. Men jag ville verkligen att han skulle komma från mitt innersta hjärta och jag BAD HONOM BOKSTAVLIGEN PÅ MINA BARA KNÄN!!!!!

Han kom och det var det bästa på hela kvällen.. Jag tog det försiktigt hela festen men när vi skulle gå och lägga oss så kunde jag inte hålla mig längre.. vi kysstes och de ena ledde snabbt till det andra. Vi som kanske en timme den natten..

Nu har det gått 4 veckor ja snart 5 veckor och jag älskar den här människan så det gör ont helt ärligt. Jag skulle kunna göra vad som helst för att vara med honom 24 timmar om dygnet. Han är så sjukt lik mig själv på mer än många plan... Jag vet att vi kommer få det bra i hopp, han är bra för mig, jag är bra för honom..

Han är ganska lugn av sig och de är bra för att jag kan vara helt upp i det blå i perioder.. Vi är den perfekta matchningen vi två. Finns inge bättre. Vill inte ha något bättre vill bara ha honom.. Inget annat spelar mig nån roll... Bara han finns där.. han och barnen...

I morogn åker jag till honom om ingen av oss blir sjuka.. Och jag längtar så jag blir tokig alltså. jag längtar så grymt jävla mycket efter honom, hans ansiktet, händer, tal, ögon, kropp, mun allt !!!

jag ska krama honom så hårt att han inte får luft!! Sen tänker jag inte släppa honom fören det blir Söndag och jag måste fara hem. Men det pratar vi inte om nu!!

Jag älskar dig baby!! Jag älskar dig!!

☆ En mor med Adhd ☆

Adhd-mammans-vardag

RSS 2.0