Sitter ensam på balkongen och filosoferar lite om livet .. Barnen har lagt sig och jag känner tröttheten smyga sig på. Det har varit en tung dag idag. Min son milo med adhd autism har varit helt uppe i varv och fått ett antal utbrott om allt och inget.. De har medfört hysteri och skrik hela dagen.. Jag blir helt slut och hatar att somna med huvudverk.. Jag har adhd själv så att ta striden med milo är fan inte alltid pedagogisk alltså .. Vi triggar varandra till den milda grad och de värsta jag vet är när han skrattar mig rakt upp i huvudet fast jag fäller tårar.. Han säger förlåt och skrattar ändå mer. Han skrattar tills han kiknar varje gång någon blir ledsen eller slår sig.. Detta fenomen förstår jag mig inte på .,en vi är sams nu Milo och jag. Jag lämnar honom aldrig med en dålig känsla. Vi pratar igenom allt varje gång och jag berättar alltid hur värde full och älskad och fin han är. Men jag erkänner jag är matt nu..

Puss och kram